jag har funderat över den hysterin över att amma eller inte amma.
när jag fick veta att jag var gravid så var mitt självklara val att jag ville amma vårt barn för det ska ju vara det bästa.
men även närheten, att ha sitt barn tätt intill och vet att ens barn känner sig trygg i mammas famn.
sen mot slutet av graviditeten började jag bli lite orolig över att jag kanske inte kan amma, ibland går det ju inte.
som tur var kom amningen igång på en gång och Isabelle vräkte i sig o växte på sig.

men tänk om nu jag inte hade kunnat amma, eller att hon inte ville ta bröstet, är jag en dålig mamma då?
är jag självisk som inte försökte lite lite till för att hon skulle få bröstmjölk?
kommer hon bli förstörd i framtiden för att jag inte ammade henne?
Nej jag tycker verkligen inte allt det där, tror flaskbarn blir lika lyckliga och friska som ammande barn.

det står i tidningar och på internet med jämna mellanrum "amma ditt barn så blir hon smartare" och andra påståenden för att ge dåligt samvete till dom föräldrarna.
kan inte tänka mig hur det måste vara för dom som kämpar o kämpar för att amma sitt barn bara för man "ska" de.
jag fick dåligt samvete för att jag slutade amma Isabelle när hon var nästan fem månader och varför egentligen?
för att jag var rädd vad andra skulle tycka... men det är fruktansvärt skönt att ge flaska, det tycker både hon och jag.
den största fördelen är att Robin kan ha henne mer och är inte beroende av mina bröst.

om mammor tycker det är jobbigt att amma så får dom göra hur dom vill, det bästa för barnet är ju en glad, pigg och lycklig mamma.